Kunskapens ord, del 2, de dominerande tolkningarna

Varför beskrivs kunskapens ord som förmågan att undervisa utifrån Bibeln av Willow Creek, medan gåvan i karismatiska sammanhang oftast handlar om att hitta sjuka att be för? Willow Creek säger att gåvan är att förmedla djup insikt i bibelordet, men inom New Wine kan det låta så här: Jag har ett kunskapens ord. Någon har en skada i vänster knä.

Hur kan tolkningen av gåvans innebörd vara så spretig?

Eller annorlunda uttryckt. I nutida kristenhet är innebörden av orden gåvan att tala kunskapens ord helt beroende av i vilket sammanhang frasen yttras. Kontexten avgör tolkningen.

För bra länge sedan ställde jag frågan vad mina läsare ville veta om den andliga nådegåva som Paulus kallar kunskaps ord eller ord av kunskap, om grekiskan översätts på ett bokstavligt sätt. Nu är det så att bokstavlig översättning inte alltid är den mest korrekta översättningen. Det finns sällan ett ett-till-ett förhållande mellan grundtext och nutida språk, dessutom påverkas betydelsen alltid av den ursprungliga kontexten. I en framtida artikel (eller mer än en) ska jag försöka reda ut hur gåvorna att tala ord av vishet och ord av kunskap uppfattades av brevets första åhörare. Det är ingen lätt fråga och den saknar ett definitivt svar. I det här inlägget vill jag helt kort berätta om tolkningshistoriken för hur vi ser på gåvorna idag, eller åtminstone två av sätten. Och det börjar med två pacifister under första världskriget.

Grundtextens ord i en interlinjär onlinebibel.

Alfred Howard Carter (1891–1971)

Carter var rektor för Hampstead Bibel School och han var den kanske förste att inom pingstväckelsen utveckla en systematisk utläggning kring Andens gåvor. Hur de skulle förstås kom till honom under tiden som han satt fängslad som vapenvägrare under första världskriget.

Questions and Answers on Spiritual Gifts är stenografiskt nedtecknade frågor och svar från ett seminarium om Andens gåvor som Carter höll på bibelskolan.

Carter blev den som gav större delen av de pingst-karismatiska rörelserna sin teologi om Andens gåvor. Han fastslog med emfas att Andens gåvor är nio till antalet. Inga andra exempel på gåvor än de som står i 1 Kor 12:8-10 räknas alltså. Carter delade in dem i tre grupper, på ett sätt som följts av många efter honom.

Uppenbarelsegåvor:

• Vishetens ord (VO)
• Kunskapens ord (KO)
• Att skilja på/bedöma (discernment/discerning) andar

Kraftgåvor:

• Trons gåva
• Kraftgärningar
• Helanden

Inspirationsgåvor

• Profetia
• Olika slags tungotal
• Tolkning av tungotal

Detta motsvaras inte av den uppdelning som Paulus själv gör genom sitt sätt att använda orden ἄλλῳ (allo = en annan av samma sort) och ἑτέρῳ (hetero = en annan av annan sort) i grundtexten. Paulus grupperar gåvorna 2 + 5 + 2 (KO, VO + tro, helande, kraftgärningar, profetia, urskillning + tungotal, uttydning). Detta säger något om Carters tolkningsmetod. Grundtexten var ointressant för honom och inte ens den ordning i vilken Paulus har räknat upp gåvorna blev en tolkningsnyckel.

Det som däremot var en tolkningsnyckel för Carter och, menar jag, en del av den tidiga pingstväckelsens identitet, var att gåvorna skulle ses som strikt övernaturliga. (Lyssna till inledningen på en predikan av Carter som heter The Move of the Spirit (TMotS). What the Spirit gives is altogether supernatural. Åhörarna ger ljudligt bifall.)

Kunskapens ord kunde enligt Carter därför inta ha något alls att göra med något som är inlärt eller förberett. Att tolka gåvan som att den hade att göra med undervisning är alltså uteslutet. KO var för Carter en renodlad uppenbarelsegåva.

We might say that the word of knowledge is a supernatural revelation of the existence, or nature, of a person or thing, or the knowledge of some event, given to us by the Holy Spirit for a specific purpose. (Carter: 39)

Carter ger som exempel på detta ur Bibeln:

• När profeten Elisa känner den syriske kungens planer och avslöjar dem för Israels kung (2 Kung 6:8-13).
• När profetens Samuel genom en uppenbarelse meddelar att Sauls åsnor har hittats (1 Sam 9:20).
• När profeten Ahia i förväg vet att Jerobeams hustru tänker söka upp honom, utklädd för att inte bli igenkänd (1 Kung 14:5f).
• När Jesus såg Natanael under fikonträdet (Joh 1:48).

Det som skiljer KO från VO är enligt Carter att VO är en uppenbarelse om Guds sinne och syften, vad Gud vill eller tänker göra, medan KO är uppenbarelse om hur något faktiskt är.

KO är enligt Carter en mottagen kunskap, inte en kunskap som skapats av våra tankeprocesser. It’s not a conclusion of the natural mind. It’s a revelation. (TMotS). Den kan dock manifestera sig utan att den som fått gåvan visste om att det var just en Andens gåva och den givna uppenbarelsen, ett fragment av Guds allkunskap, kommer till våra sinnen och upplevs som en tanke.

Det är värt att notera att inga av Carters exempel i boken, bibliska eller nutida, handlar om uppenbarelse om varför någon är sjuk eller att det finns någon som lider av en viss sjukdom eller smärta, vilket möjligen tyder på att det sättet för gåvan att yttra sig inte var något väsentligt inslag i Carters erfarenheter eller tänkande. Gåvan var helt enkelt inte kopplad till helandetjänsten i Carters syn.

Donald Gee (1891–1966)

Regelbundna läsare av min blogg har stött på namnet Donald Gee flera gånger. Han är en av pingstväckelsens teologiska giganter och en förebild för mig på många sätt.

Gee kom att bli den kanske viktigaste bibelläraren av alla inom rörelsen. Han fick kontakt med den 1913 och vägrade likt Carter militärtjänstgöring under första världskriget. Efter kriget tjänstgjorde han som pastor i en liten församling på landet men bidrog också med artiklar till olika pentekostala tidningar. 1928 fick han en inbjudan att undervisa i Australien och Nya Zeeland. På vägen dit skrev han Concerning Spiritual Gifts.

Gee poserar för kameran som cricketspelare. (Men bollen är i fångarens högra hand.)

Under åren fram till andra världskriget reste Gee över hela världen, inklusive flera besök på Filadelfiaförsamlingens bibelskola i Stockholm. (Carter besökte den också, men vad jag förstått inte lika ofta. Någon får gärna rätta mig på den punkten.) 1935 skrev Gee en av de första historiska skildringarna av den globala pingstväckelsen, Upon All Flesh, och genom att ständigt undvika extrema åsikter blev han en modererande och balanserande kraft inom rörelsen, med smeknamnet Balansens Apostel. Gee tog också flera viktiga initiativ inte bara till att ena en alltmer fragmenterad pingströrelse, utan han sökte också ekumenisk gemenskap utanför rörelsen, såväl med Billy Graham som med Kyrkornas Världsråd. Under 50-talets helandeväckelse var Gee ofta den röst som man lyssnade till såväl inom helandeväckelsen som inom de traditionella pingstförsamlingarna.

På en punkt var dock Carter mer inflytelserik. Gees beskrivning av KO fick inte samma genomslag som Carters.

KO är en gåva vars innebörd Gee ansåg vara svår att bestämma. Han insåg att det inte finns något ställe i Bibeln som uttryckligen förklarar KO och därför bör vi undvika “dogmatisering” om denna gåva. Gee diskuterade möjligheten att se KO som att få en uppenbarelse om sakförhållanden, ett fragment av Guds kunskap, men han sa att de exemplen i Bibeln sätts i samband med det profetiska och ryms inom den gåvans gränser. KO däremot såg Gee som en gåva som bör knytas till en specifik tjänst i Guds församling, med hänvisning till 1 Kor 12:28. KO kopplades därför av Gee ihop med lärartjänsten.

Gee hänvisade till hur Paulus använder ordet kunskap i resten av 1 Korinthierbrevet och drog slutsatsen att KO är en gåva som möjliggör för läraren på ett övernaturligt sätt förmedla bibelkunskap från Gud.

There come times when the Spirit of revelation is so operating through a teacher exercising an anointed ministry the we become conscious of an illumination transcending all natural ability to gain or impart.

När Anden verkar genom förkunnelsen “hör [fåren] sin gode herdes röst”. När detta inträffar, så brinner våra hjärtan, likt det gjorde för lärjungarna på vägen till Emmaus, när den uppståndne utlade skrifterna för dem.

Samtidigt var Gee medveten om att hans syn var en minoritetsuppfattning, så till 1947 års upplaga av boken tillkom ett extra kapitel, i vilket han pläderade extra utförligt för sin tolkning. Han hänvisade till kontexten och till behovet av en sådan gåva.

It is intolerable that such a vital function in the body of Christ should be viewed simply and solely as the work of purely natural ability, however consecrated and trained; especially when its compensating type of ministry through prophets — is so plainly the result of a Pentecostal gift.

Här verkar det som att Gee också tänkte sig att Andens gåvor är nio till antalet. Annars hade det varit lätt att låta undervisningens charisma från Rom 12:7 täcka behovet.

Ge argumenterade också för att hans syn skulle anses som övernaturlig. Även om predikanten är förberedd är dess verkan helt beroende av Andens verk. Till slut skrev han en hel bok om Guds Andes verk i förkunnelsen, Spiritual Gifts in the Work of the Ministry Today, utgiven på svenska med titeln Andefylld predikan. I förordet till den boken skrev han att hans övertygelse om att hans tolkning var bättre än andra (dvs. Carters) hade blivit än starkare med åren.

Gee låg betydligt närmare nutida exegeter som James Dunn och Gordon Fee i sin tolkning av gåvan. Fee berömmer Gee för hans instinktivt goda exeges.

Inte för att det hjälpte. Carters syn blev den dominerande och till stor del berodde det på helandeväckelsen som utbröt 1947. Ironiskt nog var Gee annars ytterst välsedd inom den rörelsen och man kan fråga sig varför hans teologi om KO ratades.

Carters försprång

Det första skälet att Carters syn blev den vanligare tror jag är att han helt enkelt kom först och fick några viktiga lärjungar. Harold Horton (1881–1969) var medarbetare till Carter och han publicerade 1934 en bok som också nämns som en klassiker om Andens gåvor, Gifts of the Spirit. Genom den boken spreds Carters syn till fler.

Carters enkelhet

Carters syn hade lättare att slå igenom inom en pingstväckelse där identiteten väldigt tydligt var knuten till att man levde i det övernaturliga och detta i sin tur beskrevs som en stark kontrast till det naturliga. Carters syn på alla de andliga gåvorna är att de är så till den grad övernaturliga att människan bara blir en kanal. I det profetiska budskapet hör man enligt Carters syn Guds röst utan någon nämnvärd mänsklig infärgning, för att ta ett annat exempel.

Detta synsätt på det övernaturliga är teologiskt och filosofiskt naivt, och, menar jag, inte särskilt grundat i en biblisk världsbild. Här ser vi ett exempel på modernitetens dikotomier. Något är antingen det ena eller det andra. Inget kan vara delvis det ena, delvis det andra. Inget kan vara båda sakerna samtidigt. De är ömsesidigt uteslutande.

Den tidiga pingstväckelsen gjorde ett viktigt jobb att lyfta fram Guds kraft på ett sätt som gått förlorat för i princip hela kristenheten. Man bör komma ihåg att den första halvan av 1900-talet var en period där modernismen bredde ut sig i många kyrkor. Denna impuls inom teologin utgick från precis samma dikotomi, men där förnekades möjligheten av det övernaturliga helt och hållet. Att Guds kraft under dessa omständigheter inte förklarades på ett sätt som var optimalt har jag lätt att förlåta pingstvännerna för. De bildade teologerna var fast i samma dikotomi. Men idag, drygt 100 år efter att pingstväckelsen bröt fram finns det skäl och förutsättningar att beskriva Andens verk på ett bättre sätt. (Boktips: Thinking in Tongues, av James K. A. Smith.)

Gee talade som sagt också om sin syn på KO som ett övernaturligt verk. Men hans betoning av att människa och Gud samspelar, att människan inte är ett stuprör utan en medarbetare, någon som samarbetar med Gud i en intim följsamhet till Andens ledning, kräver längre utläggning än Carters simplistiska syn. För många pingstvänner var det, menar jag, också en del av självbilden att det var de andra, de kraftlösa, som ägnade sig åt krångliga förklaringar och invecklade resonemang. Gee är verkligen inte svår att läsa, men hans förklaringar kräver lite mer av läsaren än Carters.

Praxis söker ett namn

Inom pingstväckelsen fanns det såväl exempel på den sortens uppenbarelser som Carter kallar KO, som en förkunnelse som var inspirerande och entusiasmerande. Varken Carter eller Gee förnekade att båda dessa fanns. Frågan var vad de skulle kallas och hur de skulle sättas i relation till Paulus benämningar i 1 Kor 12.

Här fanns alltså praxis. Det som behövdes var namn på den. Predikan kunde kallas andefylld (Spirit filled) eller smord (anointed), och det tog på ett pedagogiskt plan hand om behovet. Företeelsen pentekostal predikan hade därmed ett namn som alla förstod. Behovet som Gee såg att kalla detta en av de nio nådegåvorna delades inte av pingstväckelsens folk.

Efter andra världskriget bröt helandeväckelsen (Voice of Healing-väckelsen) ut. Vägröjaren för denna väckelse var William Branham. Det han blev känd för var att säga en mängd personliga detaljer om den person han bad för. Branham hade bara en like i att kunna ge sådan detaljerad information, och det var den i samtiden inte alls lika kände Paul Cain. Däremot fanns det andra helandeevangelister som hade denna förmåga i mindre omfattning.

Att ge sådan information användes på två sätt, för att bygga upp tro (den sjuke ansågs behöva vara helt förvissad om att helande skulle inträffa för att det skulle ske) och för att undanröja hinder för helandet. Branham brukade viska sådana hinder enbart till den sjuke själv att bekänna. Alla sjukdomar ansågs också ha en demonisk komponent, så för att kunna förmedla helande behövde predikanten urskilja vad för oren ande det var som låg bakom. Ofta kallades all slags uppenbarelse som predikanten fick för urskillning (discernment) som ett paraplybegrepp, men det förekom också att man delade upp de båda delarna. Faktakunskap var kunskapens ord, identifikation av sjukdomsanden var urskillningens gåva.

Under denna helandeväckelse bad evangelisterna för alla som de hann med och orkade, i tur och ordning. De som drog mest folk var man tvungen att ta en kölapp ett par dagar i förväg, för att få förbön av. Sättet att bli frisk beskrevs som tämligen mekaniskt. Kunskapens ord hade inte rollen av att peka ut vem som man skulle (börja) be för eller vem som höll på att bli helad, men nu hade gåvan lyfts in i helandetjänsten och blivit ett regelbundet inslag i den, med en praxis som verkade skilja sig från att ge profetiska budskap. Den profetiska gåvan var bestämd som att tala å Herrens vägnar, i jag-form: Så säger Herren, jag…

Carters sätt att tala om kunskapens ord fyllde behovet av att namnge en distinkt och alltmer vanligt förekommande praktik. Gees sätt att tala om KO fyllde inte något sådant behov.

I tidningen The Voice of Healing beskrevs synen på KO och urskillningens gåva i ett par artiklar av Walter Vinson Grant (Sr) (1913–1983).

THE WORD OF KNOWLEDGE is not education, which is mere natural knowledge. Education can be acquired by a man who has never had the Spirit. This gift has no mixture with the natural. This gift is not teaching, which is a ministerial gift, and requires study (11 Tim. 2:15). A man can be anointed to teach what he has already acquired by mental ability. —

The Spiritual gift of the word of knowledge is certain facts in the mind of God which He sees fit to reveal to a servant supernaturally by His Spirit. It is only a “word” or a portion of God’s great storehouse of knowledge.

KO är enligt Grant i många delar snarlik gåvan att skilja på andar och fungerar till stor del likadant, men det som skiljer dem åt är vad som uppenbaras:

[Discernment of spirits] is not reading someone’s mind or thoughts. If God should see fit to reveal to you someone’s mind or thoughts, that would be a word of knowledge (I Sam. 9:19) and would have nothing to do with spirits, if no Spirit is involved.

Någon total enighet om hur dessa gåvor ska definieras fanns dock inte. Alton L. Hayes lade insikt i människors hjärtan under “The Gift of Discernment” och kopplade KO till Guds Ord (Bibeln). Hayes var inte lika inflytelserik som Grant, men han vittnar om att Gees syn inte var helt uträknad.

Den karismatiska väckelsen pionjärer mottog sina första upplevelser av Anden på möten med helandeevangelisterna under 50-talet, men när rörelsen tog fart runt år 1960 blev en annan helandeevangelist, med en till stor del annorlunda teologi om helandet, den som gick hem bland karismatikerna. Möt fenomenet Kathryn Kuhlman.

Kathryn Kuhlman (1907–1976)

Kuhlman hade varit evangelist i mer än ett decennium när hon började be för sjuka. Hennes helandetjänst inleddes ungefär samtidigt som helandeväckelsen bröt ut, men hon var inte en del av den sociologiskt eller teologiskt. Hon besökte vid ett tillfälle en känd evangelists möte och blev förfärad. Svårt sjuka leddes undan för att uteblivet helande av dem inte skulle sänka de andras tro (eller i värsta fall få evangelisten att framstå i sämre dager). Kuhlman reagerade mot pressen som sattes på de sjuka och att de hanterades på vad hon upplevde ett respektlöst och rent av obehagligt sätt. Och trots att predikanten mötet igenom talat om Anden blev tillvägagångssättet mekaniskt när det väl var dags att be för de sjuka.

In talking about that night, Kathryn said, ‘I began to weep. I could not stop. Those looks of despair and disappointment on the faces I had seen, when told that only their lack of faith was keep them from God, were to haunt me for weeks. Was this the God of all mercy and great compassion?’ I left the tent, and with hot tears streaming down my face I looked up and cried, ‘They have taken away my Lord and I know not where they have laid Him.’

Kuhlman skyllde aldrig uteblivet helande på bristande tro. På frågan om varför alla inte blev helade svarade hon alltid jag vet inte. Sin helandepraktik byggde hon helt och hållet på tanken att hennes jobb var att lyssna efter och följa Andens ledning. Rent praktiskt så yttrade det sig genom att kunskapens ord vägledde henne genom att visa vem Gud helade.

An ear was healed completely. Someone hears me perfectly. In the balcony. Check on that, someone. Up there in the top left balcony is a man with a hearing aid. Check that ear, sir. Hold your good ear closed tight; you hear me perfectly. (Exempel ur boken Daughter of Destiny av Jamie Buckingham.)

Jag kommer att återvända till Kuhlman och den vidare utvecklingen från henne till bland annat John Wimber och Randy Clark, som står för ytterligare varianter av hur KO ska brukas i helandetjänsten. Det jag velat göra så här långt var att kartlägga hur gåvan från början fick två olika förklaringar och varför den ena blivit dominerande inom pingst-karismatiska sammanhang.

Gees synsätt gjorde under 70-talet en oväntad comeback, i modifierad form, tack vare församlingstillväxtrörelsen. Det är via den som gåvan har fått sin bestämning i Willow Creeks material, som jag nämnde inledningsvis. Hur det gick till får bli ett alldeles eget kapitel.

Slutord

Till er tappra läsare som orkat hela vägen hit vill jag säga det självklara, bara för att undvika missförstånd, att det är viktigare att vi fungerar i Andens gåvor än vad vi kallar dem. Jag anpassar mig till sammanhanget. Är jag bland New Wine-folk och får den sortens profetiska uppenbarelse man inom den traditionen kallar kunskapens ord, så bråkar jag inte om namnet. Rent praktiskt fungerar språkbruket väldigt bra. Får jag själv välja så säger jag låt oss lyssna efter profetisk uppenbarelse som vägleder oss att be, det som ibland kallas för kunskapens ord. Men detta är ingen fråga jag tar strid om.

Varför krångla till det med sådana här blogginlägg? På den frågan svarar jag, vem är det som krånglar? Jag eller verkligheten? Du kanske enbart känner till ett enda sätt att tala om kunskapens ord och tycker att det blir jobbigt när jag säger att din förståelse av gåvan inte är självklar. Men det beror ju på att det finns ett antal olika sätt att förstå den (och andra gåvor) i omlopp. Det är väl av visst intresse att känna till dem? Speciellt som vi uppmanas i Bibeln att lära tillsammans med alla heliga, inte bara de som finns i min egen tradition (Ef 3:18).

Vem hade rätt då? Gee eller Carter? Svaret är ingen! Den ursprungliga innebörden av begreppet kunskapens ord kan vi troligen aldrig veta, men det torde ha varit något annat än vad de båda menade, även om vi kan veta att Gee kommer närmare Paulus andemening än vad Carter gjorde. Gee hade mindre fel. Men vi tittar på deras undervisning ur en annan aspekt, om de själva fungerade i och uppmuntrade andra att fungera i Andens gåvor, så gjorde de båda rätt.